Krishantering

Krishantering är åter ett modeord. Den borgerliga regeringen har lagt en hel del av sin första vecka på det. Också SSU har fått ägna åtminstone idag på det.

Den borgerliga regeringen har åkt på en hel del stryk media - eller snarare, två ministrar i den nya regeringen har åkte på det; Maria Borelius och Cecilia Stegö Chiló. Taktiken att snabbt erkänna var bra. Taktiken att komma med konstiga ursäkter eller inga förklaringar alls, mindre bra. I Borelius fall blev ursäkten att hon inte haft råd att betala vitt till barnflickorna det stora problemet, inte barnflickorna i sig.

Vad som kanske är mest intressant att notera är dock att det är Borelius och Stegö Chiló som råkar illa ut - de två ministrar som tidigare inte gjort någon partipolitisk karriär.

Som politiker blir man ständigt granskad - då sköter man sig också bättre. Men Borelius och Stegö har levt vanliga liv, där man kanske smiter från skatten om man får chansen och inte känner för att betala TV-licensen om man inte gillar SVT.

Som skandaler är svarta löner till barnflickor eller uteblivna TV-licenser ganska försumbara. Det är inga myndighetspersoner som blivit misshandlade, inga lägenhetsklipp som genomförts trots att man politiskt varit emot dem och inga raderade samtalslistors om KU begärt ut. Kanske är skandalerna snarare ett sundhetstecken - att Borelius och Stegö inte är några politiska robotar utan tvärtom lite som vem som helst.