Osynliga partiet

Under det senaste halvåret har en grupp som kallar sig Osynliga Partiet slagit sönder partilokaler och offentliga inrättningar, hotat politiker och tystat åsiktsyttringar genom att till exempel förstöra affischer.

På ett halvår hade ett begrepp skapats och fyllts med fruktan som närmast kunde liknas vid de fascistiska brunskjortorna vilka använde snarlik retorik och metoder.

Lördagen den 16 september gick ryktet att Osynliga Partiet skulle ha manifestation vid Kungsportsplatsen i Göteborg - där partiernas valstugor stod. I fantasin tänkte man ju sig att några brädhögar var det enda som skulle vara kvar efter manifestationen.

Så när jag av ren nyfikenhet gick dit igår kväll var förväntningarna att det kunde vara allt från kravaller till en riktigt schysst gatufest med bra musik och massa människor (det är ju så Reclaim the City's fester beskrivs i etablerad och alternativ media).

Snacka om en besvikelse - det som dominerade Kungsportsplatsen och manifestationen var en lätt lastbil med Statoils logotype - på vilken Osynliga Partiet ställt sin musikutrustning. Jag hade när jag promenerade genom stan kommit på mig själv med att ha Nike-skor och hoppades jag inte skulle råka illa ut för det. Ingen fara på taket, de flesta av Osynliga partiets deltagare hade märkeskläder - ibland med samma tydliga loggor som Statoilbilen de tagit dit.

Och alla deltagarna var visserligen snälla och prydliga, men inte särskilt många - och ofta väldigt unga. För dem verkade inte det här vara någon politisk manifestation om klasskamp, snarare kvällens ställe där man drack sig full på folköl.

Inte ens stämningen verkade på topp, musiken gick hackigt fram och bara en handfull deltagare verkade bry sig om att dansa.

Det kändes som att poliserna som bevakade att valstugorna inte skulle smulas sönder var betydligt fler än festdeltagarna där de stod i klungor och drack kaffe kring sina bilar. De verkade för övrigt också ha betydligt roligare i lördagskvällen än festdeltagarna - nöjda med att ha en lugn kommendering istället för att vara ute och jaga det riktiga buset.

Ironiskt nog var Osynliga partiet inget nytt politiskt fenomen eller en rörelse som drog djup till den politiska debatten. Tvärtom - det är bara ett varumärke, visserligen skickligt uppbyggt av duktiga marknadsförare, men skrapade man på det var det bara yta och snuttifiering av poltiken - där klasskamp blir att "yttra sig" och att "yttra sig" blir att spela musik för fulla ungdomar från en Statoilbuss.