Spionskandaler

Mycket skrivs om den spionskandal som Dagens Industri skrev om i går kväll. Förutom det rent politiska kring skandalen så är det ju minst lika häpnadsväckande att socialdemokraterna trots att de känt till historien i flera dagar väljer att hålla presskonferansen klockan halv tolv på söndagskvällen - bara några timmar efter Fredrik Reinfeldts utfrågning. En enkel men tydligen effektiv taktik för att störa ut motståndaren.

En intressant aspekt som dock diskuteras ganska lite är vad den folkpartistiske pressekreteraren som tog sig in på sossarnas server egentligen hade tänkt hitta. Till skillnad från militärt underrättelsearbete så har till exempel inte socialdemokraterna några kartor med hemliga valstugor man kan angripa från folkpartistiskt håll. Och jämfört med företagsspioneri finns det inga hemliga produkter att kopiera - politiska förslag är av sin natur både transparenta och dessutom svåra att kopiera av motståndarpartiet.

De enda uppgifter av intresse man skulle kunna få fram är egentligen lite kampanjstrategiska dokument och utkast till utspel. Och dessa är av ganska lite värde. Samtidigt kan man använda betydligt mer moraliskt riktiga och mer effektiva sätt för att luska ut en politisk motståndarens strategi - till exempel lyssna på vad motståndaren säger i utspelen.

Vill man, kan man dra en parallell till att moderaterna valde att informera sina valarbetare om valstrategin genom att annonsera ut den i morgonpressen. Nyttan av att så många som möjligt läste den var större än den lilla skadan av att också motståndaren fick läsa.

Kontentan av den här affären är att det i politiken är farligare att information läcker ut för den som får tag på informationen än den som blir av med den - den som får på informationen röjer sig nämligen genom att använda den, och lider i skandalen som följer betydligt större skada än de som fått information stulen. I just det här fallet är det ju de facto ett av de bättre PR-insatserna socialdemokraterna gjort den här valrörelsen.