Redeye om valet

På Dagens Industri skriver i dag Urban Ekelund, analytiker på Redeye om "Aktierna att bevaka inför valet".

Ekelund menar att "Korrelationen mellan händelserna i Rosenbad och rörelserna på börsen är i princip noll numer", men att vissa aktier ändå är mer beroende än andra av valresultatet.

Förmodligen har Ekelund fel i sin första tes - det finns alltid ett samband mellan utvecklingen på en börs och politiken som förs, därför att även finansiella transaktioner påverkas av politiska beslut och i ett samhälle som Sverige, där politiken har mycket makt blir påverkan ännu större. Däremot kanske sambandet är indirekt och på längre sikt.

Däremot har Ekelund rätt i sin andra tes, att vissa bolag påverkas mer än andra. Bolagen som tas upp i artikeln till exempel, eller för den delen företag som handlar mycket med den svenska staten. Men också företag som agerar på starkt reglerade marknader. Ekelund nämner till exempel Unibet men också företag som Capio kan räknas in i den kategorien.

Vissa företag påverkas av politiken som förs, inte därför att det finns statligt ägande eller företaget agerar på reglerade marknader, utan därför att politiken som förs i sig skapar eller tar bort efterfrågan. Säkerhetsföretag som Securitas måste till exempel ta hänsyn till hur väl den polisiära makten fungerar i ett land och säkerhetsläget i stort.

Och i takt med att den politiska makten växer sig ännu starkare kommer tyvärr förmågan att som företag eller investerare kunna förhålla sig till detta också öka i betydelse.

Greenpeace med oantastlig gloria?

Bonniersägda bloggen www.reklamfeber.se skriver att man fortsätter gilla Greenpeace i anslutning till en reklamkampanj för Greenpeace där Rödluvan går omkring i en kalhuggen skog; "Det verkar vara en trend att inte gilla Greenpeace. Bullshit. Gör nåt bättre själv."

Problemet med Greenpeace är inte vad man gör, utan den helgonlika bild Greenpeace har fått.

Greenpeace har gjort mycket bra, och dessutom varit revolutionerande i att kommersialisera aktivism, men de är långt ifrån perfekta. Greenpeace är till exempel direkt ansvariga för fiaskot kring Brent Spar-plattformen.

Om kritik inte kan få riktas mot intresseorganisationer därför att de har goda syften eller man kan få diskutera frågor till exempel miljö på ett nyanserat sätt riskerar man inte bara intresseorganisationernas syfte utan hela den levande samhällsdebatten.

Allt är inte bara glammig reklam.

Custodia

Idag försattes kreditmarknadsbolaget Custodia i konkurs på egen begäran.

Custodia var en uppstickare på finansmarknaden som erbjöd en inlåningsränta till privatkunder som var mer än fyra gånger högre än den många av storbankerna erbjöd och insättningarna garanterades av den statliga insättningsgarantin.

I januari återkallades dock tillståndet att bedriva inlåning av Finansinspektionen (FI) vilket var början på slutet för den skånska företaget.

Custodia var tidigt kritiska till FIs beslut (så klart) och Custodias VD Niklas Rundgren hävdar idag att konkursen helt beror på FI:s vilja att sätta Custodia i konkurs och utan vilja att ge företaget chans att bättra på sig.

Vem som har rätt eller fel är inte vår uppgift att döma. Men Custodias ledning har fört en tapper kamp för att få sin syn på saken belyst och ger i sin berättelse ett uppriktigt intryck (men även all uppriktighet i världen betyder inte att man har rätt).

Carville och Begala skriver i "Buck Up, Suck Up... and Come Back When You Foul Up" om att välja sina strider. Men inte på basis av vilka strider man kan vinna, utan på vilka strider man kan ta en förlust.

Custodia förlorade och hade gjort det även utan strid. Men man valde att ta sin förlust, först efter en tapper strid.

Telefonköer

Organisationer kommunicerar inte bara ut information - man tar också emot information. Ändå är det den aktiva kommuniceringen utåt som nästan alla företag och organisationer lägger energi på och i stort sett det enda man ägnar tid åt på marknadsföringsutbildningarna.

För några år sedan arbetade jag på en nordisk banks telemarketing-avdelning. Syftet med nästan all den telemarketing-kommunikation som producerades (avdelningens egna ord) var att bjuda in kunder till möten med rådgivare. I sig var det en ganska bra sak att erbjuda kunderna eftersom kunden upplevde att banken erbjöd något och brydde sig om kunden utan att omedelbart kräva något tillbaks. Och väldigt många kunder nappade på erbjudandet.

Men som alltid när man bestämmer en tid för någonting kan något annat komma i vägen. Och eftersom det rörde ett enormt antal samtal och möten som bokades var det statistiskt så att en stor del av möten var tvugna att avbokas eller ombokas av kunderna. För att göra det ombads kunden nästan alltid att ringa till bankens centrala växel, bara i undantagsfall kunde man lämna ut direktnummer till kontoret eller till rådgivaren själv.

Så, på ett möte på TM-avdelningen, uppmärksammades att väldigt många kunder bokade in sig på möten, men dök sedan aldrig upp - utan att ha avbokat. Ledningen trodde först det rörde sig om aggresiva kommunikatörer som var snabba med att boka möten med inte lika noga med att förklara att man förväntades komma.

Men det var knappast hela sanningen. Istället uppdagades att många kunder klagade hos kommunikatörerna på att numret som gick till den centrala växeln drogs med extremt långa väntetider. Man kunde lägga ihop ett och ett och kom fram till att den kund som blivit uppringd, bokat ett möte och fått förhinder - nog sedan bara hade ett begränsad tid man var beredd att sitta i telefonkö till att avboka mötet. Man hade ju inte själv bett om mötet..

Eftersom man inte ville lämna ut direktnummer eller investera i kortare telefonköer på den centrala växeln resulterade alltså plötsligt en fungerande marknadsföringsinsats istället i missnöje hos kunden och dyrbar svårutnyttjad tid hos rådgivarna.

Om de hopplösa bloggarna

TT skriver via Dagens Industri att "Partibloggar frälser få".

Det är givetvis sant och stämmer i de flesta sammanhang (det finns dock bloggar med väldigt stora läsarkretsar). Om bloggaren är omedveten om detta är det ett problem. Men är man medveten om bloggens begräsningar handlar det egentligen inte om begränsningar utan möjligheter.

En blogg gör att vem som helst kan komma ut och publicera sig själv utan störning på internet. Samtidigt ökar då bruset. Det betyder att man kan kommunicera djupare, men konkurrensen ökar och man når därför statistiskt färre. Det kan, likt TT gör, ses som en begränsning men lika gärna ses som en möjlighet.

Bloggen som verktyg kan verka gammalt men är väldigt nytt. Därför tar det tid att hitta den rätta formen för just den blogg man själv vill ha, det är sådana inkörningsproblem många politiker just nu har (de har inte hittat rätt budskap eller målgrupp för mediumet). Många kommer lägga av med att blogga därför att de inte hittar rätt budskap och målgrupp eller inte känner behov av det medium som bloggen utgör, andra kommer hitta fungerande lösningar.

Innovationer genomgår ofta en ifrågasättande fas. Affärsmannen David Sarnoffs kompanjon skall enligt myten ha yttrat "Denna sladdlösa musiklåda har inget kommersiellt värde alls. Vem vill betala för att sända ett meddelande till vem som helst?" när Sarnoff investerat i radioutrustning på 1920-talet (www.skrattnet.se).

Om man istället för att döma ut bloggen redan efter två år ser det som en den färska uppfinning det faktiskt är och de som bloggar som pionjärer snarare än förlorare behöver man kanske inte behöver hamna i den här citatlistan om 10 år.

"Iskall miljonär" sprider sig

Idag har det dimpt ner två av varandra helt oberoende mail med titeln "Iskall miljonär" och en länk till youtube.

Länken går till ett klipp från ett väldigt gammalt inslag i den amerikanska versionen av Vem vill bli Miljonär, om jag inte minns helt fel från den första säsongen, och klippet dyker allt som oftast upp i utfyllnadsprogram med "knasiga klipp" som TV envisas att sända. Det är alltså inget nytt eller sensationellt, även om ett ganska roligt klipp.

Mailen kom från två helt olika källor och det handlar alltså inte om samma personer som båda får det från samma källa och av samma vänskapsband skickar det vidare till mig.

Därför är det, även om iakttagelsen inte är vetenskaplig, fascinerande att ett klipp plötsligt vaknar till liv, återupptäcks och för en dag sänds runt mellan en massa mailboxar.

Med internet som medium och med enkelheten att numer skicka även mer avancerade budskap runt genom virals har detta blivit ett billigt och effektivt sätt att sprida sitt budskap. På ett billigt sätt lyckades bland annat moderaterna med filmen Mahogny-Mats kommunicera ut sin image som "nya moderaterna".

Men det är också ett, om man går på exemplet ovan, nyckfullt sätt att kommunicera.

"Gerilla och viral" i valrörelsen

Legally Blond skrev om socialdemokrater som hälsat på och gett bort nudelpaket - vilket i sin tur fick Researcher att skriva "Det här valet innehåller mycket nya former av marknadsföring". Exemplen blir att SSU hade tusen unga kampanjare i uniform klädsel på almedalsveckan och MUF hade ett rött monster som symbol för ungdomsarbetslösheten.

Men det där är knappast nya former av politisk marknadsföring. Människor i profilkläder som kampanjar för ett politiskt budskap är ryggraden i nästan all politisk "streetkampanj" - vad SSU gjorde i Almedalen var visserligen gigantiskt, men knappast nytänkande. Och MUF hade redan 2003 en struts som maskot för Euron. Dessutom har partierna sedan Erlanders tid arbetat med gerilla-affischering.

Toby Young

Den brittiske journalisten hon. Toby Young kom 2001 ut med boken "How to lose friends and alienate people" (svensk titel: "Hopplös och hatad av alla").

Boken handlar om hur Toby Young misslyckades med sin karriär som journalist för Vanity Fair i USA, bland annat på grund av hans oförmåga att bete sig på arbetsplatsen och när han intervjuade kändisar - men även om boken innehåller en hel del självföremjukelse och erkännanden är piken minst lika riktad mot dem som Young inte kunde komma överens med - medievärlden kring kändisarna.

Boken har åter blivit aktuell i samband med att den skall filmatiseras (ett projekt som Young själv givetvis blivit utkickad ifrån).

En av Youngs hårdaste kängor i boken går till en journalistvärld som, snarare än med viss distans följa kändisvärlden och rapportera om den, blivit en del av kändisvärlden och sålt sig till att skriva smicker om kändisar mot att få hamna på pressagenternas gästlistor till releasepartyn.

Total avsaknad av integritet menar Young och fördömer sina kollegors handlande samtidigt som han är avundsjuk på att själv inte få gå på festerna. Men är det verkligen bara journalisterna som gör fel?

Läser man Youngs bok slås man också av att pressagenterna själva visserligen lyckas i sin strävan att få bra media genom att muta journalister med VIP-kort och champagne - men hur smart är det beteendet i längden? När något händer och man inte har några VIP-platser att ge i kön eller några champagneflaskor att bjuda på, men väl ett budskap man måste få ut har man tyvärr tappat sin respekt och sina kontakter.

Det är inte bara journalister som har en yrkesheder de sviker - också den som kommunicerar måste ha integritet och bygga sina relationer på vettiga budskap och inarbetad respekt - inte fester och gratis sprit.

(s) släpper egen mätning

TV4s Nyheterna kunde ikväll släppa nyheten att socialdemokraterna leder i en mätning (s) själva gjort (http://www.tv4.se/nyheter/val06/485120.html)

Att partier och för den delen andra organisationer vid behov gör egna opinionsmätningar är inget nytt - att man ibland väljer att offentligagöra dem och ibland inte är inte heller nytt och definitivt inget speciellt. Vissa saker vill man ha för sig själv, andra vill man just göra offentliga och i några få fall är resultaten otydliga eller i sig ointressanta varför man itne kan göra nyheter på dem.

Men i dagens fall verkar det snarare handla om att socialdemokraterna valt att plantera en opinionsmätning man först inte tänkt publicera, men som man på grund av debattläget trots allt vill få ut. Att ge sin egen uppfattning om verkligheten är aldrig fel, speciellt inte om man kan backa upp den med en opinionsundersökning.

Inom politiken pratar man ibland om bunkerkänsla eller bunkermentalitet - en politisk kärna som sitter inne och trycker i bunkern, bestämmer enväldigt och lyssnar inte på någon annan.

Socialdemokraternas mätning är förmodligen minst lika tillförlitlig som någon av de andra institutens mätningar. Och att släppa en mätning som ger positiv media är inte fel. Men ändå ger utspelet en känsla av en socialdemokratisk ledning som väljer bort vad omvärlden säger till förmån till de egna mätningarna som visar på ens egen briljans.

Och just den känslan är kanske inte riktigt vad socialdemokraterna behöver just nu.

Uppdrag Granskning

Uppdrag Granskning igår den 22 augusti behandlade visserligen ett intressant men inte särskilt diskuterat ämne - vart skall alla högskolestudenter ta vägen?

Men ur ett kommunikativ synvinkel var reportaget intressant av ett annat skäl - för vissa lägen kan man inte "krishantera" sig ur.

Om till exempel universitet och högskolor ljuger om möjligheterna på arbetsmarknaden efter examen finns det bara ett sätt att klara sig ur - nämligen att erkänna att man gjort fel och inte göra fel igen. Det är ingenting som man kan ta sig ur genom "skicklig krishantering" och en påminnelse om att det enklaste sättet att klara sig ur kriser är att aldrig försätta sig där.

Uppdrag Gransknings reportage

All marknadsföring är inte bra marknadsföring, del två

I valtider står inte bara medlemsvärvare eller försäljare ute på stan. Valaffischerna gör det också.

En vanlig myt är att valaffischerna är till för att övertyga väljare. Men de riktar sig faktiskt inte alls till väljare som inte är övertygade eller osäkra, utan tvärtom just till de väljare som redan har bestämt sig för att rösta på partiet. Genom att se partiloggan, partiledarens porträtt eller en slagkraftig slogan är nämligen tanken att man stärks i sin övertygelse och dessutom får mod att stå upp för sin övertygelse och kommunicera vidare partiet till andra.

Räknat på kostnaden och arbetsinsatsen som affischerandet skapar kanske man skall ifrågasätta om affischerna är prisvärda för det syftet heller - det vill säga om affischer verkligen är rätt medium för just den målgruppen och det budskapet.

Men framförallt borde partierna komma ihåg ett viktigt motto - nämligen att all kommunikation visserligen inte skall övertyga alla, men ingen bör få en sämre inställning till avsändaren efter kommunikationen än vad man hade före.

I fallet valaffischer innebär det att partierna ibland skall fundera på var och hur de sätter upp sina affischer. Socialdemokraterna i Göteborg använder till exempel någon slags tejp för att tejpa lyktstolpar fulla med korta slogans ("Socialdemokrati eller moderat hierarki" står på en).

Även om det inte övertygar särskilt många fler väljare så retar det förmodligen de som tvingas göra rent lyktstolparna rätt rejält, tillsammans med ett gäng flanörer på stan som redan tröttnat på nedskräpning och klotter. Likadant med de partier som väljer att klistra fast sina affischer på elskåp eller som bankar ner sina skyltar på privat egendom utan tillstånd. Och som tumregeln alla som jobbat i butik fått höra "en nöjd kund berättar det för en person, en missnöjd kund berättar det för tio andra".

Men, det är en negativ effekt av valaffischer som lätt kunnat undvikas bara genom lite eftertanke vid affischeringen. All marknadsföring är som sagt inte bra marknadsföring.

Ett gott råd till de borgerliga partiledarna -Fortsätt vara oeniga

Enligt traditionellt partitaktiskt tänkande har den borgerliga alliansen haft en mardrömsvalrörelse efter sommaren. Det började med Forsmark och kärnkraftsfrågan.

För en lekman är det omöjligt att bedöma om det var nära en olycka eller inte, men den mediala bilden som målades upp borde inte gynna kärnkraftsvänliga partier, vilket större delen av den borgerliga alliansen ändå är.

Nu har massmedia i över en veckas tid dominerats av fastighetsskatten. Inte på grund av att Alliansen vill ta bort den, utan för att de blivit oense om hur borttagandet skall finansieras.

Men vad kommer det sig då att Alliansen går framåt? Jo, de partiaktiva som tror att val vinns genom att få så mycket positiva pressklipp som möjligt har en del att lära.

Att se negativa nyheter som skadliga för opinionsläget är väldigt utbrett, men det är en allt för enkel analys.

Den politiske rådgivaren Dick Morris hävdar att väljarna anser att olika partier har sina starka frågor. I svensk politik blir det lite mer komplicerat eftersom vi har många partier och de traditionella konfliktytorna har förändrats i och med moderaternas politiska omläggning, men vi kan urskilja konturerna. Rättstrygghet är en klassisk högerfråga, arbetsrätt en vänsterfråga. Fp försöker lägga beslag på skolfrågorna, moderaterna äger frågor om företagande, miljöpartiet har miljöfrågorna och när det handlar om att satta på offentlig sektor har socialdemokraterna ett försprång. Listan kan göras mycket längre, men jag tror ni fattar grejen.

Morris tes är att partier vinner sympati om valdebatten handlar om frågor där väljarna anser att de är starka. När det var fråga om säldöd kom mp in i riksdagen, vårdskola omsorgsvalet vann socialdemokraterna.

Både kärnkraftsfrågan och fastighetsskattefrågan är frågor där de borgerliga partierna har mycket större trovärdighet än socialdemokraterna. Därför gynnas Alliansen av att just dessa frågor är på dagordningen. Även om rapporteringen i sig inte framstår som så gynnsam.

Det finns en dimension till i detta och det är att så länge frågan om fastighetsskattens finansiering är på tapeten har socialdemokraternas oerhört välsmorda vallokomotiv svårt att sätta agendan och få valrörelsen att handla om de frågor de vill lyfta fram.

Slutligen ett gott råd och ett varningens ord till de borgerliga partiledarna. Fortsätt i tre veckor till att vara oeniga om hur avskaffandet av fastighetsskatten skall finansieras, men var noga med att inte bli så oeniga att ni framstår som regeringsodugliga.

All marknadsföring inte bra marknadsföring

Allehanda försäljare och värvare står numer på gator och torg och marknadsför olika produkter, oftast telefonabonnemang eller möjligheten att skänka bidrag till välgörenhetsorganisationer.

Det är en marknadsföringsform som är effektiv i form av ett personligt bemötande och direkt kommunikation och interaktion med målgruppen, men samtidigt ett medium som tyvärr många avsändare handskas något vårdslöst med. Det räcker nämligen inte med att sända ut ett budskap - personen som sänder det är alltid en ambassadör för organisationen denne företräder. Vad denne gör, påverkar målgruppens bild av avsändaren.

Anledningen till att jag skriver detta är därför att detta "ambassadörsskap" illustrerades för mig tidigare idag när jag stressad rusade igenom Nordstan i Göteborg. Mitt i folkvimlet kom en företrädare för en välkänd svensk välgörenhetsorganisation mot mig, högt skrikandes till mig för att få min uppmärksamhet. Bara att skrika var nog så avtändande för att jag skulle vilja prata med den här personen, dessutom hade jag ont om tid och sade därför vänligt men något korthugget detta.

Säkert någonting den stackars kvinnan som stod där fått höra till leda hela dagen - för hon svarade sammanbitet och något mumlande "Ja det tror jag säkert - det har sådana som ni ju aldrig". Jag rusade vidare, totalt ointresserad av att ta någon diskussion med henne, men samtidigt hade jag bråttom och hade aldrig bett om att få bli kontaktad. Och med ett sådant uppträdande, visserligen inte jätteotrevligt men inte heller särskilt smidigt, blir ju inställningen till välgörenhetsorganisationen inte heller särskilt positiv. Eller i klarspråk - Rädda Barnen kan glömma att få några pengar av mig de närmaste fem åren.

Vill man ge sig ut i stadsvimlet för att marknadsföra sig borde man nog lägga lite krut på sina anställda. Få dem att förstå att inte försöka kontakta folk som halvspringer med stressad uppsyn och aldrig - oberoende hur folk beter sig - vara otrevliga. Och kanske dessutom måna om sina anställda så att inte hela dem utstrålar tristess och känslan av "vilket-skitjobb-jag-har-som-ingen-bryr-sig-om".

Varför Libanonkonferansen inte borde vara valtaktik

Den socialdemokratiska regeringen väljer att mitt under valrörelsen arrangera en givarkonferans för återuppbyggnaden av Libanon efter sommarens krig. Av vissa anklagas därför socialdemokraterna för att göra valtaktik av Libanonkriget. Utan att besitta sanningen om det avsikterna med konferansen så finns det skäl för varför Libanonkonferansen inte är valtaktik - eller åtminstone inte borde vara valtaktik.

Om man antar att Libanonkonferansen handlar om valtaktik är det snarare en manöver för att stärka sin egen position på vänsterkanten än för att försöka slå på borgerligheten - den största skadan det kan ge borgerligheten är att det tar uppmärksamhet.

Men man behöver inte anta att det är valtaktik från socialdemokraterna (även om allt under den här tiden blir valrelaterat vare sig man vill det eller inte). Det finns flera skäl till varför. En anledning är att socialdemokraterna alltid velat driva en proaktiv utrikespolitik, speciellt i mellanöstern - och Libanonkonflikten är en händelse som inte riktigt tar hänsyn till att det är val i Sverige. Det finns alltså ett genuint intresse på UD och i regeringen för frågan, oberoende om det är val eller inte.

Men det är också väldigt riskfyllt att göra valtaktik av det här. Dels därför att det kan bli väldigt plumpt om socialdemokraterna försöker vinna en för stor poäng - det handlar ändå om människor som har blivit dödade och egendom som blivit förstörd. Att försöka vinna billiga poänger där slår bara tillbaks.

Dels är det riskfyllt därför att även om socialdemokraterna har ett starkt engagemang i utrikespolitik så har man inte varit särskilt starka här de senaste åren - man har bedrivit en ganska tam utrikespolitik och UD har gjort bort sig rejält bland annat i samband med tsunamin. Skulle fokus hamna på utrikespolitik kan socialdemokraterna faktiskt åka på stryka där lika gärna som i något annat politiskt område - och nästan all valtaktik handlar om att få debatten där man själv är stark.

Utrikespolitik har heller aldrig varit en valfråga i Sverige, det är något som engagerar människor men det har hittills inte mobiliserat folk till valurnorna. Dessutom lär just den här konferansen knappast skapa någon konflikt med borgerligheten - så till vitt känt att också borgerligheten är positiva till konferansen.

Men skulle socialdemokraterna försöka provocera fram en konflikt skulle man, förutom den redan nämnda risken att verka plumpa genom att försöka vinna val på människors lidande, hamna i en situation som inte är odelat positiv. I de socialdemokratiska leden är känslan för den ena sidan i mellanöstern-konflikten stark, men frågan är om sympatierna är lika starka hos väljarkåren.

Den bästa valtaktiken kring Libanonkonferansen blir således att genomföra den, utan att göra valtaktik av den.