Borat

James Bond och de andra storfilmerna i all ära. Sacha Baron Cohen och hans karaktär Borat har genom skickligt PR-arbete fått ganska unikt spinn på filmen "Borat: cultural learnings of America for make benefit glorious nation of Kazakhstan".

Till och med Kazakstans president Nursultan Nazarbajev och USAs president George W Bush skall enligt ryktet ha snackat om den.

Volvo C30

Volvo kör just nu kampanjen "Framtidens klassiker" - och väljer då parallellt att släppa "storstadsbilen" Volvo C30.

Med "Framtidens klassiker" i bakhuvudet så försöker man minnas hur Volvos andra småbilar sett ut och tagits emot. Den senaste måste väl varit Volvo 480, som kanske inte togs emot så väl..

Och jovars, C30 och 480 är förvånansvärt lika.

Men är det verkligen "klassikern" 480 vad Volvo vill att man skall minnas när man ser C30?

Alla kungens män

Filmen Alla Kungens Män hade premiär i USA i helgen.

Boken Alla kungens män av Robert Penn Warren är en kultklassiker om den karismatiske men också brutale politikern Willie Stark och historien har stått som förebild för många politiska dramatiseringar (Titeln Presidentens alla män om Watergateskandalen med Dustin Hoffman och Robert Redford är ju en parafras på boktiteln).

Vet inte när filmen kommer till Sverige och har inte sett den, men ett hett tips är att läsa boken.

Supporterdemonstration

Uppretade Hammarbyfans skall demonstrera utanför Aftonbladet på fredag och polisen har därför "lovat beskydd" till tidningen.

Aftonbladets informationsdirektör Olof Brudin säger till Resumé att "det vore intressant att veta vd demonstranterna vill." Minst sagt.

Syftet med en demonstration är just att demonstrera en åsikt - om då åsikten är så diffus att måltavlan för demonstrationen inte fattar poängen känns det som ett dödfött projekt.

Minitaxi

Höll på att bli överkörd av en satans taxibil från Minitaxi när jag var ute med hunden och gick över ett övergångställe. Bilen höll på att klippa den lilla terriern med bara några centimeters marginal.

Förbannad som man blir ringer jag bolaget och ber om en förklaring. Då svarar tanten i växeln att hon inte kan ta emot klagomål, utan bara beställningar - klagomål får riktas till kontoret.

"Jaha - sitter du inte på kontoret? Har jag inte ringt till Minitaxi?"
"Jo, men jag sitter i växeln och tar bara upp beställningar, klagomål får du rikta till kontoret"
"Men lämna ett meddelande till kontoret då"
"Nej, det kan jag inte, för det kommer inte fram dit - du får återkomma på kontorstid".

Varför är företag så fruktansvärt korkade i huvudet och inte utbildar sina kommunikatörer i hur de skall bemöta människor?

Hade kvinnan bett om ursäkt, sagt att det givetvis inte var acceptabelt att jag höll på att bli överkörd, tagit upp klagomålet och frågat om det var okey med mig nu så hade hela saken varit överspelad. Hade kvinnan dessutom varit trevlig hade jag kanske till och med haft en mer positiv bild av Minitaxi nu än jag hade innan incidenten.

Istället möts man av ett snofsigt beteende som helt avfärdar en - och plötsligt har Minitaxi en kund mindre men en person mer som kommer tala illa om dem för alla han möter.

Gustav Fridolin

Gustav Fridolin blir reporter på Kalla Fakta.

Fridolin, som fram till för en vecka sedan var riksdagsledamot för Miljöpartiet och nämndes som tänkbart ministerämne av Miljöpartiets ledning vid en valvinst har nu helt brutit med sitt parti för att vara "oberoende" som journalist.

Många menar ju att journalister skall vara opartiska och objektiva, och flera av dessa kommer säkert nu flika in att Fridolin därför inte platsar som journalist - att det är fel av honom att så snabbt växla från politiker till journalist.

Men kanske skall man vända på resonemanget. Journalister kan aldrig vara 100% opartiska eller objektiva - om inte annat så spelar journalistens bakgrund in i vilka ämnen denne intresserar sig för och hur denne väljer att skildra dessa.

Då är det kanske bättre att vara öppen med vad man tycker och vilka budskap man kan lyfta fram. Är man ärlig blir det nämlige också enklare för betraktarna, tittarna, att bedöma journalistens story för vad den är.

Fridolin har varit en intressant röst i riksdagen och folk lär knappast glömma att han är gammal (nåja) riksdagsledamot för de gröna. Han kommer säkert bli en intressant journalist också. Det enda felet han gjort är att han tror sig tjäna trovärdighet på att avsäga sig sitt politiska förflutna. Snarare hade han behållt och stärkt sin trovärdighet som journalist om han stått upp för den han är.

Götblad heter Götblad heter Götblad.

Stockholmspolisens länspolismästare heter givetvis Carin Götblad och ingenting annat. Eftersom jag själv alltid stör mig på stavfel blir det ju extra pinsamt att Carin Götblad inte bara fick heta "Götbland" utan också "Götland".

Det enda som fattades var att hon varit länspolismästare på "Gotbland".

Stockholmspolisen

Stockholmspolisen har anlitat JKL för att reda ut trassel som Gotlandspolisen ställt till med, enligt DN.

Det hela har sin upprinnelse i att Stockholms länspolismästare Carin Götbland varit inblandad i en härva med infiltratörer när hon 2000 var länspolismästare på Gotland.

Efter att ha blivit kallad till förhör hos Högsta Domstolen ville Götland "hantera" media och kallade in JKL varpå lösningen blev att Götblad därefter gjorde sig oanträffbar för media.

Lösningen i sig är anmärkningsvärd då det är tvivelaktigt om det är helt juridiskt korrekt att helt sonika göra sig oanträffbar som myndighetsperson (bland annat med hänvisning till 4§ Förvaltningslagen), men den kanske var effektiv.

Stockholmspolisen fick dock betala notan, vilket renderat i att PR-insatsen kanske kväst en kris (Götblads affärer har visserligen varit en rullande krönika i pressen sedan i våras) men skapat en ny kontrovers. Det är knappast Stockholmspolisens pengar som skall användas till den här typen av ärenden, eftersom det rör en rättsak där staten står mot Götblad verkar det i första anblicket snarare vara Götblad själv som skall betala.

Det lättaste sättet att undvika kriser är att inte hamna i dem. Därför skänker man en stilla tanke - om JKL fick 161 000 av Stockholmspolisen för PR-arbete, såg de inte den här kontroversen komma uppseglandes, och påpekade man det inte för kunden?

Vitryssland

I trängseln på bokmässan, på Internationella Torget (där det för övrigt var fruktansvärt varmt), råkade jag på Alaksej Janukevich.

Aleksej Janukevich stod i montern för Jarl Hjalmarsson stiftelsen, är politiskt aktiv i Vitryssland och hade rest till Sverige för att vara med under valrörelsen och prata om läget i Vitryssland.

Det blir en bisarr känsla när man själv just överlevt en svensk valrörelse att träffa på någon där "politiskt engagemang" inte handlar om att vinna flest röster eller nå ut med sitt budskap i media utan om att få demokrati i sitt land.

Att diskutera kommunikation och samhällsfrågor i Sverige kändes liksom ganska litet. Men Aleksej Janukevich såg det ur ett annat perspektiv - att få vara med i en riktig valrörelse där motståndarens främsta kampanjare inte är hemliga poliser var både "intressant och inspirerande".

Mitt hopp är att Janukevich och hans kamrater ganska snart får uppleva demokrati, precis som vi.

Bok och biblioteksmässan vs Almedalsveckan

Idag startade Bok och biblioteksmässan i Göteborg.

Dagens media jämför bokmässan med Almedalsveckan. Man får antingen vara bra insnöad i PR-branschen för den jämförelsen, alternativt jämföra alla större folksamlingar med varandra.

Almedalen lockar en egentligen ganska begränsad grupp - på Bokmässan går såväl branschmänniskor som vanliga bokintresserade konsumenter, men ingen "vanlig medborgare" åker till Almedalsveckan för att lyssna på seminarier. I bästa fall går några förvirrade turister in på fel uteservering vid fel tidpunkt och finner sig själva i att få äta gratis fika mot att lyssna på en debatt om svensk infrastruktur-politik anordnad av Sveriges Handelskammare.

Att sedan Bokmässan är ett viktigt nav i bokbranschen, givetvis. Men Göteborgs Horseshow är ett viktigt nav för ridsporten också - utan att man för den delen jämför med Almedalsveckan.

Det finns dock en likhet mellan Almedalen och Bokmässan - båda har växt ur sin kostym. Antalet besökare och antalet arrangemang på de båda "händelserna" gör att bruset inte längre är hanterbart.

Almedalen är så fullt av seminarier, presskonferanser och mingel (för att inte tala om alla "streetkampanjer" som ibland bokstavligt talat armbågas med varandra för att synas i fotosökarna) att det inte längre går att greppa. Samma sak med Bokmässan - antalet montrar gör att man lätt kan spendera två dagar vandrandes fram och tillbaka och det enorma besökarantalet gör att vissa montrar helt försvinner i folkhavet.

Och att växa ur kostymen och bli för stora innebär faktiskt problem. Organisationer drar sig för att synas på Almedalsveckan på grund av bruset och riktar istället in sig på att synas vid mindre "konkurrensutsatta" sammanhang. På bokmässan går ryktena att vissa företag valt att "hänga på" mässan men inte delta i den - en bokklubb (Svensk Militärhistoriskt Bibliotek) har till exempel bokat in sig på Gothia Towers och har arrangemang för sina medlemmar, men väljer att inte vara med själva mässområdet.

Såväl Almedalsveckan som Bok och Biblioteksmässan bör fundera på att lägga om strategin - antingen hitta större kostymer (längre tid, större yta eller fler platser) eller rensa i utbudet. Fortsätter utvecklingen kommer nämligen båda explodera i omfång och därefter tappa sin relevans.

Ohlys finger

Expressen utnyttjar Lars Ohlys finger i marknadsföringen av sina krönikörer.

Snabbtänkt av Expressen. Och ännu en påminnelse om hur fantastiskt effektivt det kan vara att provocera någon om man vill få fram sin åsikt. Det här kommer höja kännedomen om Marie Söderqvist och Expressens krönikörer, även på lång sikt.

Vad en röst kostar

Dina Pengar har räknat ut vad en röst kostat för de olika partierna.

Även om jämförelsen haltar - bland annat har man inte räknat in LOs stöd till (s)- så är ämnet intressant att diskutera. Både vad en röst är värd, och vilken relevans budgeten har för valrörelsens effekt.

Ur den grova redovisningen i Dina Pengar kan åtminstone en slutsats dras - budgeten är inte särskilt korrelerad med valresultatet. Det handlar mer om vilka frågor man väljer att driva och att satsa på rätt medier, än att bara bränna pengar.

Valanalys

Valrörelsen är över, det blir regimskifte i Sverige och Moderaterna har gjort ett historiskt valresultat - både i partiets historia som i rikets historia.

Man kan skriva sida upp och sida ner kring den här valrörelsen och varför det blev som det blev. Vilket effekt olika medieval gett eller hur olika kommunikationsstrategier slagit ut för olika parter.

Men varför göra det, när man kan förklara huvudorsaken till valvinsten i ett stycke:

Borgerligheten vann därför att den lyckades sätta agendan. Valrörelsen kom att handla om arbete versus bidrag, om att skolan och rättsväsendet måste börja fungera och om att Sverige behöver en stabil majoritetsregering som inte måste förhandla ihop budgeten sista natten. Lyckas man med det, går allting mycket lättare.

Osynliga partiet

Under det senaste halvåret har en grupp som kallar sig Osynliga Partiet slagit sönder partilokaler och offentliga inrättningar, hotat politiker och tystat åsiktsyttringar genom att till exempel förstöra affischer.

På ett halvår hade ett begrepp skapats och fyllts med fruktan som närmast kunde liknas vid de fascistiska brunskjortorna vilka använde snarlik retorik och metoder.

Lördagen den 16 september gick ryktet att Osynliga Partiet skulle ha manifestation vid Kungsportsplatsen i Göteborg - där partiernas valstugor stod. I fantasin tänkte man ju sig att några brädhögar var det enda som skulle vara kvar efter manifestationen.

Så när jag av ren nyfikenhet gick dit igår kväll var förväntningarna att det kunde vara allt från kravaller till en riktigt schysst gatufest med bra musik och massa människor (det är ju så Reclaim the City's fester beskrivs i etablerad och alternativ media).

Snacka om en besvikelse - det som dominerade Kungsportsplatsen och manifestationen var en lätt lastbil med Statoils logotype - på vilken Osynliga Partiet ställt sin musikutrustning. Jag hade när jag promenerade genom stan kommit på mig själv med att ha Nike-skor och hoppades jag inte skulle råka illa ut för det. Ingen fara på taket, de flesta av Osynliga partiets deltagare hade märkeskläder - ibland med samma tydliga loggor som Statoilbilen de tagit dit.

Och alla deltagarna var visserligen snälla och prydliga, men inte särskilt många - och ofta väldigt unga. För dem verkade inte det här vara någon politisk manifestation om klasskamp, snarare kvällens ställe där man drack sig full på folköl.

Inte ens stämningen verkade på topp, musiken gick hackigt fram och bara en handfull deltagare verkade bry sig om att dansa.

Det kändes som att poliserna som bevakade att valstugorna inte skulle smulas sönder var betydligt fler än festdeltagarna där de stod i klungor och drack kaffe kring sina bilar. De verkade för övrigt också ha betydligt roligare i lördagskvällen än festdeltagarna - nöjda med att ha en lugn kommendering istället för att vara ute och jaga det riktiga buset.

Ironiskt nog var Osynliga partiet inget nytt politiskt fenomen eller en rörelse som drog djup till den politiska debatten. Tvärtom - det är bara ett varumärke, visserligen skickligt uppbyggt av duktiga marknadsförare, men skrapade man på det var det bara yta och snuttifiering av poltiken - där klasskamp blir att "yttra sig" och att "yttra sig" blir att spela musik för fulla ungdomar från en Statoilbuss.

LO och folkmord

Att mycket står på spel i den här valrörelsen borde vara tämligen klart. Men ibland undrar man hur partistrategerna tänker.

Aftonbladet skriver idag om ett internt material från LO där det Sverige efter en borgerlig valseger förekommer folkmord, våldtäkter och lemlästade barn. Att sådant material används internt är anmärkningsvärt, att materialet dessutom delats ut som kampanjmaterial är ännu konstigare.

Tror verkligen LO att man skall kunna vinna debatten genom att påstå att högerpartierna i Sverige är nazister? Vilken stämning vill man sprida i de egna leden med sådana här texter? Och vart har allt prat om respekten för demokratin och om ett "fair play" i politiken egentligen tagit vägen i den här valrörelsen?

Bonniers City

En ny tidning har kommit upp i Göteborgs respektive Malmös medialandskap, Bonniers gratistidning City.

Det är ju alltid intressant när nya aktörer ger sig in i en marknad, speciellt som Göteborg har ett medialandskap som varit väldigt centrerat kring Göteborgs-Posten.

Frågan är vilken effekt ytterligare en gratistidning ger - speciellt eftersom den främst konkurrerar med den "första" gratistidningen Metro, och inte GöteborgsPosten. När City dessutom inte är särskilt olik sin konkurrent Metro, undrar man desto mer om tidningen kommer ge någon effekt på medialandskapet. Alls.

Gräsrötter

Politisk kommunikation har mycket att lära av kommersiell kommunikation och marknadsföring, precis som kommersiell marknadsföring har mycket att lära av politisk kommunikation.

Något som är unikt för politisk kommunikation är det engagemang och den kreativitet som finns - inte bara i den strategiska ledningen utan även nere i leden. Det behövs inte dyra konsulter till alla kampanjidéer och det är inte ens så att konsulter alltid levererar det bästa resultatet.

Miljöpartiets affischer är exempel på fantastiska slogans och copy-texter som inte vaskats fram av professionella konsulter utan hämtats från idéer av gräsrötterna.

En annan gräsrots-grej som slagit igenom är låten "Redan idag" som propagerar för ett borgerligt maktskifte. Flera partiet, bland annat moderaterna, har försökt släppa låtar men ingen har varit så bra att den spridit sig vidare. Men det var först när "Redan idag", ihopsnickrad av tre killar i Uppsala, kom - som en vallåt faktiskt spred sig.

Det är få företag av motsvarande storlek där något liknande kunna hända..

Lyssna på den här:

http://www.mufuppsala.se/Redan_idag.mp3

Den 11 september

Det är idag fem år sedan massakern den 11 september 2001.

Världen förändrades den dagen. Klockan 16:00 svensk tid för fem år sedan tvingades vi inse att det i världen fanns människor som ville andra människor väldigt illa - av det enkla skälet var de bodde, var de jobbade.

Tiden går fort, världen förändras snabbt. Det kan kännas både som alldeles nyss eller väldigt länge sedan som attackerna den 11 september skedde. Och det är svårt att tänka sig i dag, men det är bara drygt 60 år sedan Europa stod i brand - i ett brutalt krig mellan europeiska folk. Det är bara knappt 20 år sedan som världen darrade i skräck för ett kärnvapenkrig mellan öst och väst.

Frågan blir ju givetvis hur världen ser ut om fem, tjugo och sextio år. Världen förändras snabbt.

SEB och företagarfrågor

En dryg vecka innan valet släpper SEB resultatet av en opinionsundersökning gjord bland småföretagare. Undersökningen berörde politiska sympatier, vilka frågor man prioriterade som småföretagare samt vem man ville se som näringsminister efter valet.

Att SEB gör undersökningen är kanske inte konstigt, opinionsundersökningar ger nästan alltid genomslag i media och med fokus på företagarfrågor kan man således skapa en mediabild där banken bryr sig om företagskunder.

Men det finns vissa risker med opinionsundersökningar, speciellt i valtider. Undersökningen visade nämligen klart att småföretagarna var starkt borgerliga och att sänkta skatter och arbetsgivaravgifter samt minskat krångel kring anställningar var prioriterade frågor.

Kanske inte helt oväntat, men med undersökningens resultat hade den lika gärna kunnat vara beställd och publicerad av den borgerliga alliansen. Således kom SEB att göra en insats för de borgerliga med sin undersökning. Förmodligen inte det egentliga syftet, och nyttan av att ta politisk ställning för ett företag som SEB är diskutabel.

Swedbank?

Föreningssparbanken byter namn till Swedbank. Nog för att det förra namnet är långt och lite omständigt, men bolaget bygger på gamla förenings- och sparbanker. I en tid där "storbank" blivit ett skällsord kanske ursprunget borde satsas på.

Man har valt Swedbank på grund av sin internationella klang (namnet används i internationella sammanhang). För att knyta an till sina rötter skall Swedbank lägga till "since 1820" på loggan. Men greppet känns inte klassiskt 1800-tal. Snarare plastigt 1980-tal. Så började man kalla sig "Swedbank" 1987 också.

Teddybjörnen Mischka

Sverige befinner sig i en av de hetaste valrörelserna på länge, det pågår en ägarstrid i ett av Sveriges största företag, Volvo, och i Libanon började Israel i går kväll häva blockaden mot landet.

I den konkurrensen lyckas en litauisk teddybjörn vid namn Mischka rätt bra med nyheten att han finns tillgänglig för försäljning på Tradera.

Sveriges Radio Kristianstad
Metro
Expressen

Även om den Mischka med sin kroppshydda visserligen skulle hävda sig i de flesta sammanhang så har siter som Tradera och Blocket blivit en intressant kanal att marknadsföra sig igenom. Teddybjörnen Mischka bär själv epitet "Känd från Blocket" (och finns noterad på siten "Best of Blocket") men även nischade företag använder nu olika annons- och auktionssiter för att bli kända och sedan dra kunder till sina egna hemsidor.

Funkar verkligen spam?

Tyvärr har det blivit tvunget lägga in verifikation på kommentarsfunktionen - eftersom Get the Hint redan fångats upp och blivit utsatt för spam.

Det som är fascinerande är hur stor omfattningen på spam har blivit. Även om marginalkostnaden för ett spaminlägg eller spammail är minimalt låg måste ju marginaleffekten korrelera med svarsfrekvensen och därmed också vara minimalt låg.

Således, även om det inte är jobbigt att skicka ut ett spammail till en adress så är ju utskicken enorma för att ge effekt - varför man funderar på om det verkligen fungerar med spam. Tydligen gör det det, just eftersom omfattningen är så stor.

Till och med den hyggligt klantiga phising-attacken mot Nordea gav ju tydligen napp.

The Living Room Candidate

Man blir lätt trött på svensk valrörelser när den domineras av halvtaskiga affischer över hela staden, politiker som inte riktigt lyckas fånga intresset och en mediabevakning som fokuserar på mer eller mindre allvarliga skandaler.

Men det behöver inte betyda att man är trött på politisk agitation när den är som bäst. Ett vattenhål dagar som dessa är the Living Room Candidate - Presidential Campaign Commercials 1952 - 2004. Där finns valfilmer från 1952 och framåt samlade. Många är visserligen ganska tråkiga, andra svåra att referara till om man inte är expert på amerikansk inrikespolitik från 70-talet, men vissa är å andra sidan ruskigt bra.

Två stalltips är Ike for President från 1952 och Prouder, Stronger, Better från 1984 (också känd som "Its morning again in America").

Folkpartiet som dåligt exempel

Folkpartiets internetspionage var tydligen lite trassligare än det först verkade. Att en enskild anställd beter sig dumt är fruktansvärt tråkigtmen det går oftast inte att hindra utan bara att hantera i efterhand. Men när högt uppsatta vet om tilltagen men inte gör något åt det är det helt enkelt oursäktigt. Sådana här kriser kan man inte komma ur - bara se till att inte hamna i.

Folkpartiet som skolexempel

Folkpartiet driver ju skolfrågor hårt. En läxa har de gjort dukigt - den om krishantering. Vilket kom till användning idag.

Partiledningen tog genast avstånd ifrån intrången, det var Folkpartiet som släppte namnet på den skyldige och undvek därmed ryktesbildning och Lars Leijonborg tvekade aldrig på att be om ursäkt. Således väldigt lite att hänga upp sig på, trots skandalens återverkningar i media.

Det kan man jämföra med hur socialdemokraterna hanterade mejlskandalen mot Reinfeldt i våras. Då var det först inte någon från (s) som låg bakom, sedan gav man inte ut namnet varför oskyldiga blev utpekade. När namnet väl släpptes ville partiledningen inte be om ursäkt - trots att det var en högt uppsatt opinionsanalytiker och nära medarbetare till Göran Persson som låg bakom.

Kommentarsfunktionen

Tydligen är det så att kommentarsfunktionen av misstag varit inställd på moderering, varför några kommentarer som skickats inte publicerats förrän nu. Så skall det givetvis inte vara!

Tack Jörnmark för tipset och sorry till deep|ed för det sena svaret till kommentaren om "de hopplösa bloggarna". Det var verkligen inte meningen.

Spionskandaler

Mycket skrivs om den spionskandal som Dagens Industri skrev om i går kväll. Förutom det rent politiska kring skandalen så är det ju minst lika häpnadsväckande att socialdemokraterna trots att de känt till historien i flera dagar väljer att hålla presskonferansen klockan halv tolv på söndagskvällen - bara några timmar efter Fredrik Reinfeldts utfrågning. En enkel men tydligen effektiv taktik för att störa ut motståndaren.

En intressant aspekt som dock diskuteras ganska lite är vad den folkpartistiske pressekreteraren som tog sig in på sossarnas server egentligen hade tänkt hitta. Till skillnad från militärt underrättelsearbete så har till exempel inte socialdemokraterna några kartor med hemliga valstugor man kan angripa från folkpartistiskt håll. Och jämfört med företagsspioneri finns det inga hemliga produkter att kopiera - politiska förslag är av sin natur både transparenta och dessutom svåra att kopiera av motståndarpartiet.

De enda uppgifter av intresse man skulle kunna få fram är egentligen lite kampanjstrategiska dokument och utkast till utspel. Och dessa är av ganska lite värde. Samtidigt kan man använda betydligt mer moraliskt riktiga och mer effektiva sätt för att luska ut en politisk motståndarens strategi - till exempel lyssna på vad motståndaren säger i utspelen.

Vill man, kan man dra en parallell till att moderaterna valde att informera sina valarbetare om valstrategin genom att annonsera ut den i morgonpressen. Nyttan av att så många som möjligt läste den var större än den lilla skadan av att också motståndaren fick läsa.

Kontentan av den här affären är att det i politiken är farligare att information läcker ut för den som får tag på informationen än den som blir av med den - den som får på informationen röjer sig nämligen genom att använda den, och lider i skandalen som följer betydligt större skada än de som fått information stulen. I just det här fallet är det ju de facto ett av de bättre PR-insatserna socialdemokraterna gjort den här valrörelsen.

Studentkalendern

Av en slump råkade jag på Studentkalendern idag, vars affärsidé är snarlik till Karriärskalendern (som skrevs om igår).

Annonserna är dock inte så inriktade mot framtida jobb som Karriärskalendern - budskapen om trendiga jeans från Levis eller billiga resor från Kilroy känns mer anpassade efter mediumet. Å andra sidan gör Studentkalendern misstaget med för mycket reklam - fast mångfalt mer än Karriärskalendern.

Företagen som producerar de här trycksakerna, tror de inte att studenter har någon integritet och använder vilka reklamprylar som helst? Skulle man verkligen skicka ut en dylik produkt till andra målgrupper? En viktig lärdom många mediasäljare borde dra är att kräva mer betalt för kvalité och satsa mindre på att trycka maximalt med antal sidor reklam.

Då blir produkterna både snyggare och reklambudskapen dränks inte i varandra.

Karriärskalendern

Karriärskalendern är en kalender producerad av Berström Public Relations som skickas ut till studenter som snart skall ut i arbetslivet. Tanken är att en gratis kalender kan vara en länk mellan studenter och framtida arbetsgivare. Och enligt principen gratis är gott kommer säkert en del studenter att använda den - väl så långt är sedan tanken att de arbetsgivare som annonserar också under ett läsår skall kunna få uppmärksamhet av studenter som inte har något bättre för sig än att läsa reklam i kalendrarna.

"Gratis är gott"-tanken är god - men kalendern dras med två problem. Dels är det alldeles för mycket reklam, varför annonsörerna konkurrerar ut varandra i ett enda virrvarr av annonser (risken är dessutom uppenbar att studenten till slut tröttnar på reklamen och helt sonika river ut den). Färre och mindre skrikiga annonser hade antagligen fått bättre och mindre störande inverkan på målgruppen.

Dels så funderar man på hur vissa annonsörer resonerar när de köper annonsplats. I årets upplaga återfinns bland annat MTV och KPMG. Det där är två företag som de flesta studenter säkert skulle vilja få jobb på ändå, utan att ha läst Karriärskalendern.

Problemet för stora arbetsgivare verkar inte vara att få en tillräckligt hög kvantitet ansökningar med utan att snabbt hitta de mest kvalificerade personerna för jobben. Gör man det genom massutskick av reklamkalendrar?

The Sartorialist

I det tidigare inlägget med länken till Övergivna platser nämndes bara att hemsidan är intressant eftersom den beskriver ett intressant fenomen i ekonomisk utveckling. Lika intressant är givetvis hemsidan ur marknadsföringssynpunkt. Det är en väldigt givmild hemsida med bildmaterial till en kommande bok på samma tema. Och just genom att vara så mycket mer än bara en annons för boken lyckas den så mycket bättre som annons.

Dessutom gör Jan Jörnmark en hedervärd insats att marknadsföra boken genom att själv diskutera projektet med intresserade på olika forum, bland annat Flashback och Skalman Forum. Personligt engagemang för det man marknadsför skall aldrig underskattas.

Vilket leder in på vad det här inlägget egentligen skulle handla om, nämligen den amerikanska bloggen The Sartorialist av Scott Schuman. The Sartorialist grundidé är enkel, en duktig fotograf som arbetade inom modebranschen tröttnade på alla modereportage som byggde på studiofoton och sminkade modeller och startade en blogg där han istället plåtade vanliga men välklädda människor i New York City.

Efter idogt arbete från starten för ett år sedan är sidan nu spridd över världen, Schuman har samarbetat med klädföretaget Saks om en fönsterskyltning i Saks flaggskeppsbutik och har fått en egen sida i den amerikanska editionen av GQ.

Övergivna platser

Alla har säkert någon gång gått in i ett förfallet torp på landet, klättrat ner i gamla bunkrar från andra världskriget eller bara varit i en tom och övergiven industrilokal. Det finns alltid viss fascination av platser som en gång använts och befolkats av människor men som nu lämnats övergivna och till sitt öde.

Jan Jörnmark, docent vid Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet och vid Chalmers Tekniska högskola är en som verkligen fascinerats. Så till den grad att han börjat skriva en bok om övergivna platser. Bokprojektet går att följa på hemsidan Övergivna platser.

Men Jörnmark tar inte bara schyssta bilder (om än ibland något väl photoshoppade) och skriver intressanta betraktelser kring platserna han besöker. Han har en poäng som är så intressant att den är skälet att vi väljer att länka till projektet: Övergivna platser är en minskt lika viktig del av ekonomisk utveckling och tillväxt som nybyggnationer. För när ekonomin och samhället utvecklas uppstår inte bara nya behov, gamla behov går i graven.

Något väl värt att komma ihåg när man skall försöka förhålla sig till en ny tid. Dessutom är det som sagt fascinerande bilder och berättelser...

32 besökare

Get the Hint startade för nära två veckor sedan (den 21 augusti) och idag blev bloggen publicerad på bloggtoppen.se

Resultatet efter en dag var 32 besökare. En siffra svår att förhålla sig till eftersom man inte riktigt kan utläsa om den gäller för idag (då bloggen publicerades) eller för hela veckan. Dessutom bör siffrorna tas med en nypa salt eftersom listan till exempel anger att Linda Skugges blogg skulle ha färre besökare än Get the Hint..

Men oberoende av om det är 32 besökare på en vecka eller en dag, 32 besökare är ett bra resultat för en blogg som i stort sett bara marknadsförts genom att registreras på Bloggtoppen.se, nyligen.se och genom mail till den närmaste vänkretsen (plus några signaturrader i olika inlägg i andra sammanhang). Personligen hade jag hoppat högt över 5 besökare.

Efter två veckors arbete är det kanske dessutom dags att kort nämna bloggens syfte. Vi som skriver den här bloggen gör det därför att vi är intresserade av något som med en urvattnad term kan kallas för "kommunikation". Med andra ord hur företag, organisationer, myndigheter etc kommunicerar, både med varandra, internt och till "allmänheten" - allt från hur plaströrstillverkaren kränger plaströr till byggfirmor till hur UD krishanterar och däremellan politisk strategi eller schyssta reklamfilmer.

Givetvis finns det en uppsjö intressanta bloggar i ämnet - men vi saknade en blogg som gav lite längre betraktelser kring själva konsten att kommunicera. Resultatet är Get the Hint. Kommunikation handlar ju ofta om att fatta vinken.

Ni som tydligen läser bloggen, kom gärna med feedback, antingen via mail eller i kommentarsraden. Och tveka inte att maila om ni som har bloggar vill korslänka till oss.

ps. så här med Libanonkonferansen avklarad kan man ju konstatera att (s) valde att göra ungefär vad vi förespådde, nämligen att inte göra för mycket valtaktik av Libanonkonferansen.

Däremot pekar inte opinionsundersökningar entydigt mot vår slutsats att borgerlighetens interna diskussioner varit till borgerlighetens fördel. Man kan dock inte heller hävda motsatsen, att det varit till direkt nackdel, och de interna diskussionerna de borgerliga partierna emellan har gjort att debatten fortfarande handlar om frågor där de borgerliga är starkare än vänsterpartierna. ds.

Insider om småpartier

Robert Aschbergs "samhällsprogram" Insider brukar mest behandla villkoren i Porrbranschen eller jaga pedofiler på Lunarstorm - men ibland fokuserar man även på andra udda inslag i samhället som inte har med sex att göra.

I gårdagens avsnitt (repris på Söndag 00:10) fick olika småpartier som vill komma in i riksdagen göra sig hörda i en debatt. Såväl mer kända partier som Piratpartiet, Sveriges Kommunistiska Parti och Sverigedemokraterna som för mig totalt okända "Kvinnokraft" och "Aktivdemokrati" fanns med.

Vid en första anblick kanske programmet verkade vara en schysst gest mot småpartierna och ge dem lite etertid. Men Tv3 är sällan schyssta. Med diskussionsområden som "Sådant ni vill förbjuda" hade diskussionen snart havererat och såväl Sverigedemokraterna och kommunisterna ställde sig glatt på samma nivå som de andra haveristerna.

En skickligt sublim journalistiskt nergöring av partier som tyvärr lockar vilsna röster - vilket Tv3 skall ha en eloge för.

Samtidigt kan man inte undgå att tycka synd om de stackars människor som trots sina stolliga idéer faktiskt ville väl men som åkte med ner i fördärvet. Speciellt Piratpartiet borde varit förutseende och tackat nej till debatten. För det var knappast en tillfällighet att FI och Junilistan inte var med.